Det här är jag. Jag har Asperger, men jag är inte dum i huvudet. Jag är precis som alla er därute. Bara tänker annorlundare. Men jag har ändå varit annorlunda sen jag var liten. Jag är vanlig, men annorlunda. Mitt utséende har inget med min Asperger att göra. Bara tankarna. Jag har svårt för högt ljud och kan ta saker fel. Jag har svårt med socialt umgänge. Jag kan bli irriterad ofta och kan ta saker bokstavligt. Jag har problem med skolan och går därför i en specialklass. När jag gick i en parallelklass hade jag väldigt svårt att koncentrera mig för allt ljud. Jag höll för öronen hela tiden. Det fanns så många som inte förstod mig. De förstod inte att jag är annorlunda. Att jag har Asperger. Jag ville bara hjälpa men det blev bara fel. Jag blev mobbad fast jag inte gjort något. Jag är och har alltid varit den tysta blyga snälla tjejen som alltid följer regler och jobbar som man ska i skolan. Jag är ingen sån som hittar på hyss, säger kränkande saker osv. Jag är omtyckt av lärarna på den skolan jag går i för jag jobbar som man ska göra, och det tycker jag att alla borde göra. Jag fattar inte varför man skolkar frivilligt. Man får inga betyg och ingen framtid. Livet blir pannkaksmet om man inte går och jobbar som man ska göra i skolan. När lärarna säger att jag ska göra en uppgift, så gör jag den uppgiften. 

 

Det här är jag. Nu har jag skrivit hur jag är utanför bloggen. Detta är alltså jag. Sanningen om mig. Jag får hjälp och jag går till en psykolog varje vecka. Om jag inte hade mamma och pappa skulle livet vara ett helvete. De hjälper mig och de säger själva att de bryr sig om mig. Mamma har beställt en dagbok som jag ska skriva i. Den ska vara helt privat. Jag kommer skriva mina tankar som jag inte vill dela med andra. Så jag verkligen får ur mig allt. Om jag är arg ska jag skriva i den och få ur min ilska.