Tänk att det har gått 1 år. Ett år i helvete. Ett år sen 22.juli 2011. Då Regeringsbyggnaden i Oslo sprängdes. Då ungdomar sprang för sitt liv från en iskall idiot som inte förstår vad han har gjort på en hjälplös öde ö mitt ute i Tyrifjorden där det inte finns någonstans att ta vägen. 4 dagar senare var min födelsedag. Den 26 juli. Jag var hos min syster den 22 juli. Jag tror klockan var kvart över 7. Min systers kille sa att det var en bomb i Oslo. Många tankar snurrade runt i mitt huvud. "Bomb? Hur många omkom? Vad hände? Vem gjorde detta?". Jag såg framför mig rök och en gata som var sprängd. Jag fick en klar bild i huvudet hur det kunde se ut. När vi åkte hem gick jag in på Aftonbladet. Där stod det. En bomb i Oslo. Kommer inte riktigt ihåg vad det stod. Ännu visste jag inget om Utøya. Jag följde händelsen dag för dag. Jag lärde mig mer och mer för varje gång jag läste. Jag läste en artikel om Bano Rashid. Det kom artiklar ganska ofta om offren. Det var jobbigt att läsa. 

 

Jag läser om händelsen lite varje dag. Kollar på dokumäntärer m.m. Jag tittade på minnesceremonin hela dagen. Jag älskar Norge och kan en del Norska. Jag följde rättegången. Tänk att någon kan vara så rå som han. Vad hade de gjort honom? Om en man kan visa så mycket hat. Tänk då hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans. Många förlorade någon nära och kära den dagen. 

 

 

 

Vila I Frid♥